16 augusti 2005:
Resan dit, vandrarhemmet.
Det är många år sedan jag åkte tåg till
Göteborg, det är som en ny upplevelse. Vi passerar skandalen
genom Hallandsåsen,
tågtunneln som fortfarande inte är färdig. Ännu
kan man njuta av naturen uppe på åsen. Längre norrut
går järnvägen utmed havet,
Varbergs fästning ser än idag mäktig och
skräckinjagande ut. I Göteborg byter jag till ett
lokaltåg till Alingsås. Jag förs genom ett vackert
landskap med skog och sjö. Efter en halvtimme dyker sjön
Mjörn upp och vi är framme i Alingsås, som ligger vid
Säveåns utlopp i Mjörn.
Jag går till turistbyrån invid rådhuset.
Rådhuset är en vacker rosa träbyggnad vid torget
där Jonas Alströmers byst vakar över torget. På
turistbyrån blir jag trevligt bemött, jag får tips
för en rundvandring i staden på egen hand. Alingsås
är kaféernas stad, kvinnan visar mig på kartan var de
finns. Det är ännu några timmar tills vandrarhemmer
öppnar, så jag bestämmer mig för att besöka
Balders hage, en diversebod med ett kafé. Jag köper kaffe
och en Josefinkaka, och sätter mig i solskenet ute på
gården. I butiken finns artiklar för hushållet, men
det finns inget jag faller för.
Vandrarhemmet ligger på bekvämt gångavstånd
från centrum, och
är inhyst i en trevlig gul trävilla, Villa Plantaget.
Värdinnan
upplyser mig om att Willys finns 300 meter bort. Efter att ha
installerat mig går jag dit och handlar frukostmat för
två dagar. Sedan måste jag ringa några samtal, det
första går till min katts veterinär. Min katt har
klåda en längre tid, jag får en tid för
undersökning nästa tisdag. Katten är besvärlig mot
veterinärer, ofta uppstår det blodvite, så hon
måste sövas för en noggrann undersökning.
Det andra samtalet gäller anledningen till min resa, att i morgon
kväll åka med ångbåten S/S Herbert på en
tur på Mjörn. Jag har tidigare ringt för att få
plats, och måste nu bekräfta att jag kommer.
Efter samtalen är jag hungrig, Frid och Fröjd på
Färgaregaten låter intressant så jag går dit.
Det är en pub och restaurant, med uteplats på en
altan. Om man ser ut över räcket ser man ut över en
parkeringsplats. Kanske inte så mysigt, men maten är god:
laxfilé, sparris, och nypotatis.
Jag återvänder till vandrarhemmet och John Blund.
17 augusti 2005:
Rundvandring i Alingsås, bad i Mjörn, med S/S Herbert på Mjörn.
Vid frukosten håller en man på med att packa en
frysväska med mat, han ska ha maten i bilen eftersom mat har
blivit stulen under natten. Min enkla frukostmat ville tjuven inte ha.
Jag virrar runt planlöst på staden under en timme. Museet
är stängt förmiddagar, på torget är
torghandeln i full gång. Jag går in på Ekstedts
bageri, mitt andra kafé, för att dricka
förmiddagskaffe. Jag sätter mig i trädgården inne
på gården, där finns redan två "gubbar". Deras
samtal hoppar hit och dit, IP-telefoni, Stefan Holm, garveritomten,
skattepengar. Mina tankar är på vad jag ska göra,
beslutet blir att via Nolhaga gå till Mjörn och ta ett
lunchbad. Lunchsmörgåsar köper jag i bageriet.
Mittemot Nolhaga slott är en skogklädd höjd, Nolhaga
Berg. Högst upp är en utsiktsplats. För att hitta upp
genom skogen frågar jag en utmattad joggare om vägen. Jag
får en trevlig skogspromenad innan jag hittar upp. Väl uppe
skymtar jag Mjörn som ett smalt blått band i horisonten. Jag
återvänder ner och vandrar i parken till Nolhaga slott. En
vacker park utmed Säveån. I dess ände är en
djurpark med bl.a. får, getter, fåglar, och grisar. Strax
innan Mjörn är Tallhyddans minigolfbana, med vatten och
bunkrar. Vid sjön är ett naturreservat med ett
fågeltorn, som jag går upp i. En häger lyfter och
flyger bort lågt över vattnet. På andra sidan
Säveån är en badplats, dit kommer man på en
gångbro.
Vid åkanten ligger båtar förtöjda. Sjön
ligger inbjudande, jag ser fram emot kvällens båttur. Jag
går ut på piren, längst ut är en liten fyr.
Intill piren är badplatsen, vackert väder och varmt i vattnet
inbjuder till ett bad. Det är långgrunt så jag
får gå långt ut för att kunna doppa mig. Efter
badet sitter jag i solskenet och äter min matsäck och ser ut
över en nästan öde badstrand. Tillbaka går jag
längs Lövkullevägen, som passerar
Ångbåtsvavet där S/S Herbert ligger förtöjd.
Därifrån är det tjugo minuters vandring genom
villakvarter in till centrum.
Museet, som är inrymt i en lagerbyggnad från 1700-talet,
är nu öppet. Där finns en rätt kul
giftermålsutställning, med bilder och kläder från
förr. Där finns också mycket om Jonas Alströmer.
Jag lämnar musset och går till kafé Skänken,
där äter jag en tidig middag,
kassler med potatisgratäng. Gott men lite kryddstarkt för
mig. Jag är den ende gästen där jag sitter på
deras uteplats på gårdssidan. Miljön är som
hämtat ur en buskisrevy. En kvinna, troligen värdinnan,
konstaterar att fåglarna inte äter vitlök eller oliver.
Jag tillägger att de äter majs. Hon måste vara
infödd, hon har en utpräglad dialekt. Jag passerar Ekstedts
bageri där jag köper leverpastejsmörgåsar för
kvällen, gör också ett besök i hantverksbutiken
Korpen utan att köpa något. Därefter en timmes vila
på vandrarhemmet. Jag packar varmt och går till Herbert.
Jag är vid ångbåtsvarvet i god tid innan båten
ska gå 19.00, och får min biljett för 100 kr. Vi
är ca 20 passagerare när båten stävar nerför
Säveån. Det har varit vackert väder hela dagen, men nu
går solen i moln. Folk vinkar, visslan ljuder. Ute på
sjön är det grått med en måttlig vind. Flera
segelbåtar far förbi. I sjön är det
många skär och öar. Jag gör ett studiebesök i
maskinrummet. Det tar 70 minuter ut till bryggan vid Risön.
Risön är egen republik, med bland passagerarna är den
nyutnämnda ambassadören i Karlskoga(?). Vi får en
timmes fri vandring på ön, som till största delen
är skogsklädd. Jag går uppför en kulle, det
är inte mycket till utsikt men mellan träden skymtar
sjön. Jag går ner igen och sätter mig på en
enslig klippa vid stranden och äter mina smörgåsar. I
skymningen gör jag en tur på stigarna inåt ön,
som är för stor för att undersökas på en
timme. I väntan på att vi ska återvända sitter
jag och blickar ut över sjön. Plötsligt ringer min
mobil. Det är en bekant som ringer och undrar var jag är. Jag
försöker beskriva skymningen, ön, sjön, och Herbert
som ligger vid bryggan. Känns märkligt att sitta här och
prata i telefon. Mörkret lägger sig när vi stävar
åter till Alingsås, det är verkligen "En afton
på Mjörn". Det enda som saknas är en vacker
solnedgång. När vi kommer till kajen kl. 22.00 är det
helt mörkt. Det har varit en härlig tur. Jag går till
"hemmet" och njuter av ett glas vin.
18 augusti 2005:
Rosenträdgård och Universeum i Göteborg.
Farväl till rum 26 på vandrarhemmet i Alingsås,
där jag sovit gott i två nätter. Mitt morgonkaffe tar
jag på Café Viola, mitt tredje kafé i
kaféernas srad. Jag beställer kaffe och wienerbröd.
Flickan bakom disken tar mig för dansk: "Vi har tyvärr inte
danska wienerbröd med chokolad på", jag som inte har en
utpräglad skånsk dialekt och tycker dessutom inte om danska
wienerbröd. En något mullig dam i en brokig klänning
vill a cheesecake "Den ser utsökt ut, den tar jag. Där
rök sundheten i dag". Viola är i ett blåmålat
trähus, mittemot är ett modernt schabrak med butiker.
Tåget till Göteborg är fullt, jag får stå
hela vägen, "I den nya tidtabellen har man tagit bort en vagn".
Det ska väl sparas. På Göteborgs station lägger
jag in mitt bagage i ett förvaringsskåp för 20 SEK och
jag går ut på stan. Därute ser jag ingången till
Trädgårdsföreningen, inträdet är 15 kronor
och det är det värt. Den ekologiskt skötta
rosenträdgården är fantastisk. Stenpartiet är inte
heller så dumt. Det kostar tjugo kronor att komma in i Palmhuset,
där det finns palmer, vildbanan., gurkmeja, och en mycket annat
intressant. I Rosenkaféet äter jag lunch, en god
kycklingpaj. Rosenkaféet är inrymt i en renoverad
1800-talsbyggnad. En bekant har berättat att han var här
på en fantastisk konsert med Bob Dylan, en tid efter brann det. I
uteserveringen kan man njuta av rosariet.
Belåten tar jag spårvagn 14 till Korsvägen. Det
är där Universeum ligger. Först tittar jag in shoppen,
det är mest tingel tangel. Stenar, hajtänder, fossiler och
mycket för barn. Jag lämnar shoppen och betalar inträdet
(135 kronor), och tar hissbanan upp till toppen till "Vattnets
väg". Efter hissen passerar man ett draperi, och möts av
mörker och blixt och dunder, sedan kommer man ut i ljuset vid en
fjällbäck. Smält- och regnvattnets samlingplats. Jag
drömmer mig bort till fjällen, egentligen skulle jag ha varit
på fjällvandring. En bristning i ett muskelfäste och
efterföljande inflammation tvingade mig att ställa in
årets fjällvandring. Vattnet porlar ner till en
fjällsjö, på vägen finns akvarier med de fiskar
man kan träffa på i det vilda. Så fortsätter det
nerför i åar, sjöar, floder, hav, och till de stora
oceanerna. Fiskarna avlöser varandra, en stör där, en
zebrahaj där. I en bassäng simmar en rocka, den kommer fram
och vill bli klappad. Den känns knottrig. Hoppas den har
större utrymme när den inte uppträder. Till sist hamnar
man i den stora fuktiga regnskogen. Här lever allt fritt. En
underbart vacker blå fjäril flyger förbi, liksom
färggranna fåglar. På trägångar går
man nerför en "kulle". Det dryper av fukt.
Jag träder åter ut i den svenska verkligheten, som i det
här fallet blir en kopp kaffe och en korv ute på utsikten.
Man ser inte mycket av någon utsikt, och korven är inte god.
Kaffet rinner rakt igenom, och det tvingar mig till ett besök
på toaletten. Urinen som man producerar separeras och
används till att göda vatten i en algodling, algerna
blir föda till vattenloppar, som äts av tropiska fiskar, som
i sin tur blir mat till andra fiskar. Jag donerar mitt bidrag. I
gallerian är det en bra utställning om vår
matproduktion och dess miljöpåverkan. Det finns även
rum om mikro- och makrokosmos och en expirementhall, som fysiker ger
de mig inte mycket. Hjärtat som pump imponerar dock, det ska man
vara rädd om. Efter hela denna resa längs vattenvägen
är jag hungrig. Caféet lockar med regnskogsburgare,
en hamburgare med exotiska frukter, chilisås, salsa, och
tortillachips. Mycket gott.
Det är dags att åka hem, mitt tåg går 19.40. Det
enda nämnvärda på tågresan hem är att
två lamphållare i vagnen skakar loss utanför Halmstad.
Ett av dem ramlar ner och landar på handen på en kvinna,
det andra hängar och dinglar i två trådar. Jag, den
otekniske, försöker få fast dem igen utan att lyckas.
"Det händer ofta att de skakar loss här", upplyser
konduktören. Det behövs antingen bättre fästen
eller bättre spår. Handen klarar sig utan skador.