En kort sammanfattning ur minnet av en resa till Istanbul i oktober 1984. Nedskrivet 2008.

En kollega vill ha ressällskap till Istanbul. Jag hänger med säger jag utan att tänka efter. Tanken att jag som svensk skulle behöva visum slår mig inte förrän jag blir stoppad vid passkontrollen och inlåst i ett rum. Min danske kollega släpps igenom utan visum. Jag blir vänligt bemött och efter några timmars väntan får jag ett visum, och vi kan ta oss till hotellet.

Vi tillbringar de första dagarna med att studera de fantastiska moskéerna Hagia Sofia, en gång en kyrka, och Blå moskén. Jag provar på att röka vattenpipa på ett café. Som ickerökare tycker jag det är förskräckligt. Caféägaren och de övriga vattenpiperökande gästerna skrattar hjärtligt, men vänligt, åt mitt fumliga rökande. Vi tar båten över till det asiatiska Istanbul. Här går vi vilse. Vi försöker få någon att visa oss rätt på kartan, men ingen tycks ha sett en karta förut. Jag har glömt vad vi letade efter, men vi hittade i varje fall det inte. Vi hittar till slut en buss som vi kan ta oss tillbaka över bron till den västra sidan med.

Nästa utflykt är en båttur på Bosporen upp till Svarta Havet. Vid Svarta Havet får vi inte röra oss fritt, mycket är militärt område, så det blir bara en liten flukt. Även om vädret är mulet så är det vi ser av havet inte särskilt svart. Nästa dag blir det också en båttur, denna gång på Marmarasjön. Den sista dagen åker vi till Bursa, en gång huvudstad i Ottomanska riket. Där kan man bese den Gröna moskén, i det inre klädd med grönt kakel.

På flyget hem kommer vi på att vi missat ett uppdrag från en kvinnlig bekant. Vi skulle ha gått och studerat magdans. Hon blir besviken på oss.