| Dag3, 18 augusti 2005 | |
Farväl till rum 26 på vandrarhemmet i Alingsås, där jag sovit gott i två nätter. Mitt morgonkaffe tar jag på Café Viola, mitt tredje kafé i kaféernas srad. Jag beställer kaffe och wienerbröd. Flickan bakom disken tar mig för dansk: "Vi har tyvärr inte danska wienerbröd med chokolad på", jag som inte har en utpräglad skånsk dialekt och tycker dessutom inte om danska wienerbröd. En något mullig dam i en brokig klänning vill a cheesecake "Den ser utsökt ut, den tar jag. Där rök sundheten i dag". Viola är i ett blåmålat trähus, mittemot är ett modernt schabrak med butiker. Tåget till Göteborg är fullt, jag får stå hela vägen, "I den nya tidtabellen har man tagit bort en vagn". Det ska väl sparas. På Göteborgs station lägger jag in mitt bagage i ett förvaringsskåp för 20 SEK och jag går ut på stan. Därute ser jag ingången till Trädgårdsföreningen, inträdet är 15 kronor och det är det värt. Den ekologiskt skötta rosenträdgården är fantastisk. Stenpartiet är inte heller så dumt. Det kostar tjugo kronor att komma in i Palmhuset, där det finns palmer, vildbanan., gurkmeja, och en mycket annat intressant. I Rosenkaféet äter jag lunch, en god kycklingpaj. Rosenkaféet är inrymt i en renoverad 1800-talsbyggnad. En bekant har berättat att han var här på en fantastisk konsert med Bob Dylan, en tid efter brann det. I uteserveringen kan man njuta av rosariet. Belåten tar jag spårvagn 14 till Korsvägen. Det är där Universeum ligger. Först tittar jag in shoppen, det är mest tingel tangel. Stenar, hajtänder, fossiler och mycket för barn. Jag lämnar shoppen och betalar inträdet (135 kronor), och tar hissbanan upp till toppen till "Vattnets väg". Efter hissen passerar man ett draperi, och möts av mörker och blixt och dunder, sedan kommer man ut i ljuset vid en fjällbäck. Smält- och regvattnets samlingplats. Jag drömmer mig bort till fjällen, egentligen skulle jag ha varit på fjällvandring. En bristning i ett muskelfäste och efterföljande inflammation tvingade mig att ställa in årets fjällvandring. Vattnet porlar ner till en fjällsjö, på vägen finns akvarier med de fiskar man kan träffa på i det vilda. Så fortsätter det nerför i åar, sjöar, floder, hav, och till de stora oceanerna. Fiskarna avlöser varandra, en stör där, en zebrahaj där. I en bassäng simmar en rocka, den kommer fram och vill bli klappad. Den känns knottrig. Hoppas den har större utrymme när den inte uppträder. Till sist hamnar man i den stora fuktiga regnskogen. Här lever allt fritt. En underbart vacker blå fjäril flyger förbi, liksom färggranna fåglar. På trägångar går man nerför en "kulle". Det dryper av fukt. Jag träder åter ut i den svenska verkligheten, som i det här fallet blir en kopp kaffe och en korv ute på utsikten. Man ser inte mycket av någon utsikt, och korven är inte god. Kaffet rinner rakt igenom, och det tvingar mig till ett besök på toaletten. Urinen som man producerar separeras och används till att göda vatten i en algodling, algerna blir föda till vattenloppar, som äts av tropiska fiskar, som i sin tur blir mat till andra fiskar. Jag donerar mitt bidrag. I gallerian är det en bra utställning om vår matproduktion och dess miljöpåverkan. Det finns även rum om miko- och makrokosmos och en expirementhall, som halvfysiket ger de mig inte mycket. Hjärtat som pump imponerar dock, det ska man vara rädd om. Efter hela denna resa längs vattenvägen är jag hungrig. Caféet lockar med regnskogsburgare, en hamburgare med exotiska frukter, chilisås, salsa, och tortillachips. Mycket gott. Det är dags att åka hem, mitt tåg går 19.40. Det enda nämnvärda på tågresan hem är att två lamphållare i vagnen skakar loss utanför Halmstad. Ett av dem ramlar ner och landar på handen på en kvinna, det andra hängar och dinglar i två trådar. Jag, den otekniske, försöker få fast dem igen utan att lyckas. "Det händer ofta att de skakar loss här", upplyser konduktören. Det behövs antingen bättre fästen eller bättre spår. Handen klarar sig utan skador. | Trädgårdsföreningen Universeum  |